Sommaren är i full gång, och medan jag ser många familjer njuta av strandliv och picknick tillsammans, kan jag inte låta bli att reflektera över min egen situation. Som ensamstående pappa till V och R finns det stunder när ensamheten slår till, särskilt under de veckor barnen är hos sin mamma.
Det är lätt att romantisera familjelivet när man ser glada familjer överallt, men jag försöker påminna mig själv om att varje familjesituation har sina utmaningar. Jag är tacksam för den nära relation jag har med mina barn och för de speciella stunder vi delar när de är hos mig.
Samtidigt har jag lärt mig att uppskatta min egentid. Jag använder den för att ladda batterierna, ägna mig åt mina hobbyer som golf och fiske, och reflektera över mitt liv och mina mål. Det har varit en resa att lära sig att vara bekväm med ensamheten, men jag känner att det har gjort mig till en starkare och mer balanserad person.
Jag har också insett vikten av att bygga en gemenskap utanför kärnfamiljen. Mina vänner har blivit en andra familj för mig. Vi stöttar varandra, delar måltider och skapar minnen tillsammans. Det har varit en påminnelse om att familj kan definieras på många olika sätt.
Till andra ensamstående föräldrar där ute vill jag säga: Det är okej att känna sig ensam ibland. Det är en naturlig del av vår situation. Men kom ihåg att du inte är ensam i din ensamhet. Det finns en hel community av oss som delar liknande erfarenheter.
Så medan jag ser fram emot att dela sommaren med V och R, påminner jag mig själv om att uppskatta alla aspekter av mitt liv – både de stunder jag delar med mina barn och de stunder jag har för mig själv. Livet som ensamstående förälder är en balansgång, men det är också en möjlighet till personlig tillväxt och djupare relationer.
Hur hanterar ni ensamheten som föräldrar? Har ni några tips på hur man kan bygga en stark gemenskap utanför den traditionella familjestrukturen?